Search

Vad säger vi egentligen?



Bränn alla broar

i elfte timmen!

Upphöjd står kejsaren -

skyldig!

Oskyldig

faller soldaten i strid.

Vem ska frälsas med döden?

Den av oss som faller

ner i avgrunden.

Har du stulit av en gudsman?

Ja eller nej.


Jag upphör aldrig att fascineras av orden! Dikten ovan, som idag får inleda mitt inlägg, är en av mig omskriven och tolkad gammal ramsa. Kanske kan du ana vad det är för en ramsa? Jag låter dig fundera lite över det.


En av de saker som jag ofta tänker på är alla de ord och fraser vi uttalar utan att reflektera över vad vi egentligen säger. Som när vi i Sverige gratulerar någon med ”Hadenäran på födelsedagen!” Det är så självklart att man säger så att vi inte ens tänker på hur galet det är. ”Hadenäran”? Vad betyder det? Den ursprungliga frasen är naturligtvis ”Jag har den äran att gratulera!” Det är alltså jag som gratulerar som har ”den äran”. Det är inte födelsedagsbarnet som har äran att fylla år, vilket man lätt kan tro.


Men jag är ingen språkpolis. Så länge vi är överens om att ”Hadenäran!” betyder ”Grattis!” spelar det ju ingen större roll. Jag tycker mest att det är roligt. Och ibland lite konstigt att vi inte själva oftare hör vad vi egentligen säger.


Jag funderar även på hur korrekt man bör vara i skrift. Kan jag låta någon säga ”Hadenäran på födelsedagen!” i ett manus trots att det egentligen är språkligt fel? Jag skulle säga ja, eftersom det är så vi säger. Och i en skriven dialog strävar jag efter att få det att låta så naturligt som möjligt. Hade jag däremot lagt (den korrekta) frasen ”Jag har den äran att gratulera!” i en karaktärs mun hade man nog som läsare reagerat, om inte karaktären vore född år 1932.


Den omskrivna dikten som inleder bloggen idag är ursprungligen en ramsa, en sång och en lek. Vi sjöng den ibland när jag var barn, medan vi gick i en ring. Två personer agerade ”bro” och fångade en av oss när sången var slut. Det är alltså ”Bro, bro bränna” jag har tagit mig friheten att skriva om. Jag har använt mig av den lite mörkare versionen. Det finns en annan där man sjöng ”Bro, bro breja / Stockar och stenar / Alla goda renar / Ingen kommer här fram, här fram”. Men jag minns att vi endast sjöng domedagsversionen i min barndom.


Visst hade du reagerat om du hade hört en skara barn gå i ring och sjunga ovanstående text? Kanske hade man funderat på vem av de gamla diktarna de reciterade. Någon med ett tungt sinne och en fallenhet för det dramatiskt mörka. Men om den sjungs i originalversionen tänker vi inte så noga på vad det är som sjungs, även om jag skulle vilja hävda att betydelsen är densamma. Det är en ganska märklig men också intressant barnramsa. Jag minns att jag som barn kunde ana ett mörker i texten trots den glada ringleken och trots att innebörden var något förtäckt:


Bro, bro bränna / Klockan ringer elva / Kejsaren står på sitt höga majestät / Så svart som sot / Så vit som snö / Faller, faller krigsman / Döden skall du vinna (vi sjöng: Vem ska döden vinna?) / Den som försten faller i den stora svarta grytan / Ha du tagit prästens sko? / Ja eller nej. (Lekar och ramsor, www.gamlamasthugget.se)