Search

Tvivlet och Kritikern

Mitt skrivande och tecknande är av förklarliga skäl oftast ett ensamarbete, men jag har faktiskt fyra kompisar som dyker upp då och då vid min sida. De både hjälper och stjälper, men jag behöver dem alla fyra. Idag ska ni få träffa två av dem:



Tvivlet är nog den kompis jag oftast har bredvid mig. Hon är något av en arbetsnarkoman, alltid beredd att hugga i! Hon jobbar gärna dygnet om, om så behövs. Hon söker ständigt efter saker att tvivla och gnaga på. Tvivlet håller nästan alltid med mig – hon liksom speglar det jag säger; ”Jag är bra på det här!” säger jag. ”Jo, visst är du bra…” säger Tvivlet men behöver inte säga mer ty hon vet - tanken är redan där, ett tyst ”men…”. Tanken på att jag kanske inte är tillräckligt bra. Det kanske bara är något jag trott så strakt på att det blivit en sanning? Om jag då fortfarande inte uppvisar tillräckligt med tvivel, visar hon mer än gärna upp gamla kvitton på mina misslyckanden, och hon skrapar villigt fram tvivlet på min egen kapacitet i den annars välputsade fasaden.

Men som alltid finns det inget ont som inte bär något gott med sig. Ett sunt tvivel bör man ju ha. ”Utan tvivel är man inte klok” som Tage Danielsson uttryckte det hela. Tvivel kan ju rent av leda till självinsikt om det vill sig väl, och därför värnar jag ändå om min Personliga Tvivlare. Trots att hon kan förmörka vissa dagar och ibland formligen förlama skaparviljan.



Min Personliga Kritiker jobbar inte riktigt lika mycket som Tvivlet, men närapå. Oftast dyker Kritikern upp då Tvivlet väl har gått och lagt sig. När texten nästan är klar och jag rentav tillåter mig att känna mig lite nöjd. Då kommer han hasande, redo med sin blick, sin lupp och sitt finger och petar på minsta lilla fel. ”Nja…” knarrar han och skärskådar verket genom luppen. ”Var det här verkligen allt du kunde prestera?” Han bläddrar, scrollar, kisar, nyper i pappret, skakar på huvudet och säger ”hm…” och ”mja…” och frågar: ”Är du verkligen färdig med den här texten tycker du?” Vid det här laget har Tvivlet så klart vaknat igen och satt sig tätt intill, pigg och utvilad. De gillar varandra - Kritikern och Tvivlet. De är bästisar, kan man nog säga.

Men jag värnar om min Personliga Kritiker, så som jag värnar om min Personliga Tvivlare. Möjligen värnar jag än mer om min Kritiker. Jag vet att han i lagom dos är bra att ha, så länge han inte helt tar makten över mig. Allt man gör är ju faktiskt inte bra, långt därifrån! Ibland måste jag inse att jag har misslyckats och behöver göra om och kanske börja om från början. Eller helt enkelt bara kassera och gå vidare, om själva idén visar sig ha varit usel från början. Oftast är det då Kritikern som har uppmärksammat mig på detta.


Nästa vecka får ni träffa mina andra trogna (och något snällare) följeslagare: Tillförsikten och Musan.


För övrigt känns det mörkt nu - det finns ont som inte för något gott med sig! Men vi får alla göra vad vi kan, och hålla hoppet uppe om ett snart slut på dessa galenskaper!


Ta hand om er därute!

Mattias