Search

Om det förflutna



”Lev i nuet!” hör man ibland sägas, som en uppmaning i att må bra, eller i alla fall må bättre. Och jag är helt med på att grubbel och att älta gamla oförrätter kan förtära en människa inifrån. Men bortsett från det behöver jag tvärtom ha en fot stadigt förankrad i det förflutna för att må bra. ”Nuet” i sig känns ofta lite platt då det oftast bara innehåller vardagsgöromål som att diska, äta och borsta tänderna. Nuet har helt enkelt svårt att skapa djupare mening i tillvaron. Mitt ”Då” däremot, vilket innefattar både mitt och mina anfäders liv, förankrar tillvaron i något som känns grundat och fast. Ett förflutet.


För ett antal år sedan skrev jag en text om min pappas faster Astrid och hennes liv. Alingsås museum hade efterfrågat berättelser om kvinnor som vuxit upp och levt i Alingsås med omnejd. Med hjälp av min pappa skrev jag en historia om ett torparliv i Hemsjö socken utanför Alingsås. Knappast glamoröst. Ett hårt, slitsamt och kanske inte alltid så roligt liv, långt borta från dagens romantiserade torparidyll.

När hon vid fyrtio års ålder äntligen slapp ta hand om torpet och sina gamla föräldrar, träffade hon en man. Kort därpå gifte de sig och flyttade till Älvängen. Lyckan skulle dock visa sig bli kort - hennes make drabbades av en elakartad hjärntumör och dog några år senare. Hon levde reste av sitt liv som änka och dog 1984 gravt dement på St. Jörgens sjukhus på Hisingen. Ett liv.


Jag har nyligen fått tag i uppgifter som nu leder mig längre bak i samma släktled och jag har nu hittat min farfars farfars far Karl Jakobsson, född år 1798. Sex generationer tillbaka i tiden och jag hamnar i 1700-talet, tanken svindlar! Just nu ängar jag mig åt att försöka skaffa mig överblick över de torp min släkt levt och verkat i under 1800- och 1900-talets Hemsjö sedan Karl Jakobssons tid.

Vad jag ska göra med Karl Jakobsson och hans hustru Anna-Stina Olofsdotter vet jag ännu inte. Nuet har som vanligt inget svar – framtiden kan dock eventuellt ruva på ett. Om jag skulle våga mig på en gissning blir det troligen ännu en text. Ty att sätta det på pränt gör det desto mer verkligt. Med den skrivna texten införlivas deras Då med mitt Nu. Astrid är för evigt inskriven i mitt liv.


I Vårt enda liv av Martin Hägglund läser jag: ”Naturen bryr sig inte om ifall vi lever eller dör, vilket innebär att det är avgörande att vi själva hyser omsorg om minnet av de döda.” Jag tänker att det är precis så det är!



12 views0 comments