Search

Om att iaktta



Ibland går jag till en naprapat för att få rätt ordning på ryggkotorna. Varje gång jag och han samtalar om våra yrken inser jag att vi båda är lika uppmärksamma iakttagare av de människor vi har omkring oss. Vi är båda två uppmärksamma på hur människor rör sig, hur de går, hur de sitter och hur de står. Redan då jag reser mig upp ur stolen i väntrummet noterar han hur jag reser mig upp och hur jag sedan går mot honom (har han berättat). Det han ser tar han med sig in till behandlingen för att bedöma vilken rygg- eller nackkota som behöver hans hjälp just idag.


Syftet med vår uppmärksamhet skiljer sig dock åt, vilket har sin naturliga förklaring i att jag inte är naprapat samt att han varken är illustratör eller författare. Själv iakttar jag allt i min omgivning i syfte att ta med mig det jag sett till ritbordet. Där naprapaten har en patologisk grund i sitt seende har jag en estetisk. Troligen möts vi dock i ämnet anatomi.


Jag iakttar dagligen hur människor rör sig, hur de lyfter sin kaffemugg, hur de gestikulerar då de pratar med någon, osv. Jag tittar också på hur kläder veckas i olika sittställningar, hur skuggan framhäver volymen i en hand, eller hur en tung väska påverkar dess bärare. På liknande sätt lyssnar jag till hur människor pratar och hur de agerar i olika situationer för att senare ta med mig in i skrivandet.


Mycket handlar om de små detaljerna. Det är dock lätt att överdriva dem – en liten obetydlig gest kan i en text lätt bli till ett mindre, och ovidkommande drama om man inte är försiktig. På samma vis tänker jag att en liten varsam justering av en kota kan bli till ett vådligt ryggknäck om man som naprapat inte är lyhörd för just detaljerna – själva finliret.


Då jag tecknar gäller det också att veta vad jag ska överdriva i bilden och vad jag ska fara varsamt fram med. Ty ibland är det rätt att överdriva och att våga ta i. Detsamma gäller naturligtvis i text, men det gäller att hitta balansen. Ty har du tagit i med både pukor och basuner på en gång har du sedan inte mycket kvar att ge. Skapandet, och för delen ryggbehandlingen, kräver både varsamhet och respekt för att det där lilla, nästan obemärkta, kan vara avgörande för slutresultatet. Den där repliken, eller den där linjen som markerar ett veck i ett byxben, som sätter allt på plats.


Sammanfattningsvis kan jag alltså konstatera att det tycks vara gynnsamt för författare, tecknare och naprapater att vara uppmärksamma iakttagare av de viktiga detaljerna i sin omgivning.