Search

Musan och Tillförsikten


Förra veckan skrev jag om mina kompisar Tvivlet och Kritikern – två eviga följeslagare. Idag tänkte jag presentera er för min två andra, lite vänligare, kompisar:



Musan dyker upp ibland, helt utan förvarning, och sätter sig bredvid mig. Hon kommer med ingivelser, idéer, inspiration och oftast en sjujäkla lust att jobba. Och utan att jag själv alltid förstår hur det gått till sitter jag där plötsligt med papper och penna och jobbar för fullt! Ibland vill jag att hon kommer, när kaffet är nybryggt och jag har gott om tid. När jag känner mig pigg och redo för att jobba. Men vid sådana tillfällen kan hon hålla sig borta. Hon kommer inte gärna på beställning – hon är mån om sin frihet. I stället kan hon dyka upp nästa dag, då jag egentligen har fullt upp och inte alls har tid för att varken skriva eller teckna. Men då får jag ändå försöka ta en minut och ägna mig åt henne och åtminstone snabbt få ner en skiss eller en kladd. Man måste ta vara på idéerna! Man glömmer så lätt.


Med Musan får jag dock vara på min vakt. Hon sållar inte bland idéerna, hon bara lämnar över dem. ”Det är inte mitt jobb!” säger hon och kastar fram en idé till. Det kan ibland bli många idéer på en och samma gång och gärna flera sidospår (hon älskar sidospår!) Då finns det risk att tappa bort sig bland alla uppslag, eller att låta projekten växa sig för stora och onödigt komplicerade. I sådana lägen kan min kompis Kritikern vara till god hjälp. När Musan har lagt sin femtionde idé till luntan kan Kritikern hasa fram, peta på luntan av idéer, bekymrat skaka på huvudet och mumla ”Nja… Nu tror jag att vi får lugna ner oss lite, va?…” Och då håller jag oftast med.



”När Tvivlet är borta sitter Tillförsikten på bordet” (Gammalt ateljéordspråk).

Tillförsikten talar om för mig att allt kommer att bli bra. Han säger lugnt att det inte är någon idé att pressa fram något. ”Ta en kopp kaffe och bläddra i en bok i stället!” säger han. ”Jobba när det känns rätt och lustfyllt. Du kommer att bli färdig tids nog, och du kan det här!” Tillförsikten är som ni förstår Tvivlets bästa bekämpare. De dagar Tvivlet blir för starkt och jag misströstar, är det Tillförsikten jag ser mig om efter. ”Hallå… jag behöver dig nu…”


Tillförsikten är skön att ha vid sin sida, men även han kan så klart vara bedräglig ibland. Går jag helt in i hans taoistiska munktillvaro finns det också stor risk för att jag missbedömer tiden eller för den delen min egen kapacitet. Ty ibland måste man ju faktiskt skärpa till sig, steppa upp och jobba hårt för att nå resultat! Då duger det inte att sörpla kaffe och bläddra i gamla böcker. Men så länge jag är medveten om faran kan jag och Tillförsikten ha riktigt fina dagar tillsammans.