Search

Man kan skriva om allt



Lördag 2:e juli

På väg mot Malmö tar vi av vid Varberg för att äta lunch. Valet av restaurang faller snabbt på Gästis vid Brunnsparken. Efter avnjuten Kummel med färskpotatis och en kopp kaffe är det dags att dra vidare. Men man besöker inte Gästis utan en titt i bokhyllorna. Det ingår nämligen i besöket att ta med sig en bok. Den här gången har vi lite bråttom i väg varför jag inte hinner botanisera bland hyllorna. Jag beslutar mig för att boktiteln får avgöra. Blicken fastnar snart på Samtal med en nötväcka. Avgjort! Boken stoppar jag ner i bakfickan medan vi går mot bilen.


Söndag 3:e juli

Väl i Malmö tar jag en titt på den tummade och kaffefläckade pocketboken av Björn von Rosen. Den handlar, precis som titeln anger, om relationen till en liten nötväcka. För den som inte är så bevandrad i vår småfågelfauna är nötväckan en liten vit och grå fågel med snygga, svarta linjer längs huvudsidorna. Den ses ofta krypa omkring på trädstammar, då det är den enda fågeln som obehindrat kan krypa även nedför en trädstam. Hackspetten och trädkryparen kan bara ta sig uppåt och i sidled.

Jag tänker att man kan skriva en bok om vad som helst! Man kan skriva en bok om att lära känna en nötväcka, till exempel. Det är dock inte min uppgift att skriva just den boken, ty det har ju Björn von Rosen redan gjort. Och jag tror inte att ämnet tål att upprepas. Men jag börjar få skrivlust igen! Jag vet inte om vad jag ska skriva, men om lusten finns där tänker jag att ämnet är sekundärt. Man kan skriva om vad som helst, det har ju Björn von Rosen visat mig om inte annat.


Måndag 4:e juli

Jag tecknar av von Rosens bok om Nötväckan i solljuset. Det är något speciellt med att teckna av äldre böcker. Det är som att teckna ett porträtt – det är just den här boken jag vill avbilda. Den ska se lika läst ut på teckningen som i verkligheten. Det ska synas att boken har varit med – det är mer än ett ting. Det är ett ting som under en tid vandrat tillsammans med en människa. De har delat något.

Kaffefläckarna på omslaget tecknar jag, liksom framsidans lätta böjning. Rester och spår efter en vänskap mellan en bok och en läsare. Böcker ska användas. Jag ogillar böcker som prydnader, men jag blir lycklig av att hitta noter och anteckningar i dem. Och kaffefläckar vittnar ju om en trevlig stund.


Tisdag 5:e juli

På loppis hittar jag en gammal pocketupplaga från 1952 av Vilhelm Mobergs Invandrarna. Jag köper den för nio kronor, mest för att teckna av den. Boken är sliten och välläst och det är främst dess yttre som tilltalar mig – som ett studieobjekt. Jag vet inte vad Moberg skulle ha tyckt om det men jag tänker att jag nu också ska passa på att läsa den. Och med det borde han ju vara nöjd.