Search

Fria tankar om Selma och Bowie



Jag lyssnar på David Bowies platta Low från 1977 och kommer otippat att tänka på Selma Lagerlöf. Det är långt mellan Lagerlöfs Mårbacka och Bowies dåtida Berlin, och då menar jag inte enbart det geografiska avståndet. Det är två konstnärer, så långt finns det en koppling, men två konstnärer som verkar i två olika tider och i helt olika konstformer. Ändå finner jag en likhet.


Plattan Low, som Bowie spelade in i tätt samarbete med Brian Eno, var för Bowie ännu ett musikaliskt experiment för att, sin vana trogen, ta ett stort kliv bort från det som tidigare varit. Han hade lämnat sina tidigare karaktärer Ziggy Stardust och The Thin white duke bakom sig. Inspirerad av den nya musiken från Tyskland, kallad Krautrock, åkte han till Berlin för att experimentera med den nya elektroniska musiken och alla spännande idéer som kokade där under 70-talet.


Resultatet blev något jag skulle vilja kalla episodiskt. Spretiga och ganska märkliga låtar, fulla med både missljudande och välljudande elektroniska ljudlandskap. Halva skivan är närmast instrumental och en del låtar känns mer som korta skisser, snarare än färdiga låtar. Men tillsammans bildar de elva låtarna på plattan en stark helhet – en berättelse.

Och där har vi har det – likheten mellan Bowie och Lagerlöf. Det episodiska där korta avgränsade delar tillsammans får utgöra en helhet. Just nu läser jag Selmas bok Jerusalem del 1 och 2. Varje kapitel i boken är skriven som en novell. Jag tänker att detta var ett berättargrepp hon använde sig av ändå ifrån debuten Gösta Berlings saga, som är skriven på samma sätt. Man kan ana ett arv från den muntliga berättartraditionen. Jerusalem är ett slags bygge av texter.


Och jag är oerhört förtjust i detta sätt att skriva, jag lockas av det. Att låta varje kapitel få vara en historia i sig, ett slags kortnovell som kan läsas fristående om man skulle önska det. Skillnaden mot det mera linjära (hittar inget bättre ord) skrivandet är som ni förstår att ett kapitel inte tar vid riktigt där det andra slutade, så som det ofta är i skönlitteraturen.


En författare som också kan nämnas i sammanhanget är Kafka. Hans roman Processen är uppbyggd på ungefär samma sätt. Varje kapitel är sin egen del - den för historien framåt, men kan med fördel även läsas fristående. Det är inte till hundra procent klart i vilken ordning dessa kapitel ska ligga i boken. Kafkas förläggare Max Brod fick i flera fall gissa sig till ordningen efter Kafkas död, utifrån anteckningar Kafka gjort i manuset. Förlaget Bakhåll menar att man med fördel skulle kunna kasta om bland dessa kapitel, och på så vis skapa en personlig tolkning av romanen, eftersom ändå ingen kan veta vad som är rätt. En rolig tanke!


Jag får lust att kasta om bland låtarna i David Bowies Low för att se vad som då skulle hända. Jag vet att han valde den låtordning han gjorde av en anledning, men jag tror ändå att han skulle ha gillat tanken på att skapa ett eget, nytt verk av hans album. Det ligger liksom i linje med hans konstnärskap. Jerusalems kapitel däremot får nog ha kvar sin inbördes ordning. Jag vågar inte trotsa Selma.