Search

Författaren som klev in i sin egen bok

Jag har just läst om boken Åminne av Sven Delblanc. Anledningen till omläsningen är att jag och min syster ska prata om den i vårt nästa podd-avsnitt (Mellan mörker och ljus). När jag nu läser hans bok igen slås jag återigen av en berättarteknik jag inte hittat hos någon annan författare jag läst.

Många minns säkert filmatiseringen av boksviten – tv-serien Hedebyborna. Läser man om Delblanc finns det mycket skrivet om hans relation till Gud, samt om hans uppväxt med en tyrannisk far. Men märkligt nog varken skrivs eller talas det särskilt mycket om hans mycket speciella berättarteknik i Hedebysviten.


Det finns ett traditionellt berättarperspektiv som brukar benämnas ”den allvetande författaren”. Många författare skriver ur det här perspektivet, kanske utan att ens tänka på det. Det ger författaren möjlighet att träda ut och in ur karaktärernas tankar och känslor, och det ger även möjlighet att fritt förflytta sig i tid och rum i historien. Förr gjordes detta tydligare. Då kunde en roman börja: ”Den här historien, som tilldrager sig i Stockholms utkanter, under de kalla vintrarna år…” Men det är få som är så ärliga idag, och det kanske är bra å andra sidan.


Sven Delblanc lyckas i Hedebysviten skriva ur ett nästan bakvänt perspektiv. Han är mycket tydlig med att det är han som berättar och att det är han som bestämmer, vilket är helt i linje med den allvetande författaren. Men han kliver också rakt in i de scener han just skrivit fram och han pratar och interagerar obehindrat med sina karaktärer. Vid ett tillfälle står han själv som vuxen i sitt barndoms Hedeby framför tågstationen och betraktar sina egna barndomskamrater. Dessa i sin tur betraktar hans vuxna jag och kommenterar att de inte vet vem han är. Delblanc skriver att han till sin lättnad inte kan se sig själv som sjuåring i skaran av pojkar.


Delblanc gör sig dock inte till ”allvetande författare”. Tvärtom kan han skriva att Baron Urse nu går in på banken, och därefter ”ser jag honom inte längre”. Vad baronen har för ärende på banken är fördolt, även för Delblanc. På samma sätt kan han stå och betrakta ett samtal som förs i hemlighet bland buskarna men han vet inte själv vad som sägs. Sven Delblanc är lika nyfiken som läsaren kring vad som viskas och vad de har för fuffens på gång.


Delblancs berättarteknik är unik skulle jag vilja hävda, jag har hittills inte stött på den hos någon annan. Jag vet dock inte vad man skulle kalla den. Han är på samma gång allsmäktig skapare och en nyfiken betraktare av sin egen skapelse. Dessutom är han ibland en högst verklig person mitt i sin egen historia.

Från att ha varit en av de stora svenska författarna är Delblanc idag något bortglömd. Han dog 1992 efter att ha skrivit sin sista bok Agnar med enbart sitt pekfinger. Kanske är det för nyss han dog. Kanske är han en av alla dessa författare som hade sin storhetstid då de levde, men som sedan faller ner i glömska likt Viktor Rydberg och Elin Wägner. Eller så är det fler än jag som hittar till hans böcker och kanske kan hans författarskap hitta nya läsare i framtiden.


Den som lever får se.




10 views0 comments