Search

Ett viktigt element



Just nu arbetar jag med illustrationerna till min kommande bok Skalbaggen i trädet. En uppföljare till min debut Pensionat Solvändan här på Lange Forlag. Varför det blev en uppföljare ska jag skriva om vid ett senare tillfälle. Idag tänkte jag ägna inlägget åt illustrerandet av en text.


Jag inser att jag jobbar med illustration på samma vis som jag jobbar med text. I ett tidigare inlägg här på The Lange Times skrev jag om svalor på en telefontråd och hur de kan lyfta en bild (se inlägg En telefontråd att ha i minnet). Det handlar så mycket om att hitta de där små detaljerna som säger så mycket att man kan radera resten.


Jag försöker då jag tecknar att kliva in i miljön för att se vad som troligen kan finnas där. I två av mina senast tillkomna bilder befinner vi oss hemma hos Algots mormor och morfar. En bild visar hur Algot tar fram bullar ur frysen och en bild visar mormor som löser korsord vid köksbordet. Redan i valet att illustrera just dessa två enkla scener ur manus, fanns en idé kring att gestalta något större med något mindre.


Det är enkelheten jag vill åt. Jag reducerar bilderna till ett minimum av detaljer. Precis så mycket får finnas med i bilden så att miljön och känslan i rummet är tydlig, resten raderas. I bilden på Algot framför frysen lade jag stor vikt vid ett element i bildens utkant (se bild). Det var viktigt att det var just ett sådant element i köket och att det lätt gick att känna igen för den som är bekant med modellen. Det, tillsammans med kyl, frys, skåpsluckor samt en bonad på väggen fick ange en tidsepok. Känslan av att vi befinner oss hos äldre personer i ett något äldre hus.


Det är lätt att bli plottrig och att överlasta både bild och text i sin iver att berätta. Ibland fyller det en funktion, som i Sven Nordqvists illustrationer till sina böcker om Pettson och Findus. Men personligen känner jag störst tillfredställelse då jag hittar den avgörande detaljen som gör att jag kan rensa i bilden och stryka resten.


I exemplet med Algot med bullpåsen i famnen tänker jag att det bl a är kopparrören med mässingsvredet som leder till och från elementet som är avgörande. Har man någon gång stött på ett sådant element, vet man kanske också hur det känns och hur det är att vrida på det där mässingsvredet. Kanske har man också någon gång lagt sin hand på det benvita elementets runda, släta yta och känt dess bulliga, ibland varma, form under handflatan.


Om jag kan förmedla detta genom ett element i utkanten av illustrationen, har jag förhoppningsvis också lett läsaren in i bilden och då behöver jag kanske inte berätta så mycket mer. Allt annat blir överflödigt. Om du känner elementets yta under din handflata är du där. Eller om du kan känna kaffelukten i bilden nedan.

Det är precis detta jag vill uppnå då jag illustrerar.