Search

En liten drake som utmanar sanningen


Under vårens bokrea såldes en liten fin bok gjord efter en novell av Tove Jansson. Den publicerades ursprungligen i samlingen Det osynliga barnet från 1962, då med titeln Historien om den sista draken i världen. Nu är den fint är tolkad som bilderbok av Cecilia Davidsson och Cecilia Heikkilä med titeln Mumintrollen och draken (Bonnier Carlsen, 2019). Jag fick den i present av min fru som vet att jag håller Tove högt bland författarna.

Det är en av de noveller jag skattar högst bland Toves berättelser om Mumindalen. I korthet handlar den om då Mumintrollet av en händelse råkar fånga en liten drake i en burk. Han blir överförtjust och vill behålla den som sin egen hemlighet i några dagar. Sedan ska det bli en överraskning för alla, och främst för Snusmumriken. Allt spolieras dock av att Lilla My får syn på burken och samma dag avslöjar trollets hemlighet inför hela familjen. När han väl ska visa draken för Snusmumriken blir även det helt fel, ty draken flyger direkt till mumriken och vill inte vara med Mumintrollet alls. På kvällen då trollet öppnar ytterdörren flyger draken direkt till Snusmumriken nere vid ån. Mumintrollet går upp till sitt rum, ledsen och djupt besviken på hur allting utvecklade sig.

Tove Jansson vände sig alltid starkt emot kravet som ibland ställdes på henne att hon med sina historier skulle fostra sina läsare (dvs. barn). Hon vägrade! Och personligen är det just detta jag uppskattar mest i hennes böcker om Mumindalen. Att alla hennes karaktärer är så pass djupt mänskliga, eller hur jag nu ska uttrycka det. Inte ens Mumintrollet själv är något ideal – han är ibland både självisk och avundsjuk. Lilla My är stundtals direkt elak och Muminpappan är en självgod drömmare som ibland helt tycks glömma av sin familj, osv. Det är en djupt mänsklig värld Tove skapade, en värld bestående av både gott och ont.

Historien med draken slutar med att Snusmumriken ljuger för sin vän, ty han inser att detta inte går att laga. Han tvingas se till att draken kommer långt bort från Mumindalen genom att muta en hemul med mört så att denna ror i väg med draken i en gammal kaffepanna. Snusmumriken inser att genom att låta draken stanna hos sig skulle han också äventyra hela sin vänskap med Mumintrollet, vilket vore en katastrof! Han skulle tvingas att se Mumintrollets sorg och besvikelse varje gång de sågs och draken var med. En spricka i vänskapen skulle uppstå som kanske aldrig skulle gå att få hel igen. Så han säger till sin vän att han aldrig mer såg till draken – att draken måste ha flugit i väg direkt när Mumintrollet släppte ut den. Han ljuger och säger att drakar är sådana: ”Ser de en fet fluga så glömmer de allt vad de har tyckt och känt.”

”Det är fult att ljuga” sa till och med Pippi Långstrump, men vem kan säga att Snusmumriken gjorde fel? Liksom i de flesta av Tove Janssons texter tycks hon även i denna lilla historia vilja säga att ingenting någonsin är enkelt här i livet. Och det som kan verka så självklart och sant – att man inte ska inte ljuga, är inte alltid så självklart och sant när det väl kommer till kritan.

Det är inte enkelt att leva.