Search

Conrad tipsar



Det är inte så ofta man tänker på det, men alla berättartekniker har ju en gång ”uppfunnits”. Oftast går det dock, av naturliga skäl, inte att härleda till en specifik person. Det mesta har ju så klart kommit till genom tradition, inspiration och lån efter lån mellan olika författare. Men ibland kan man ändå ana starten på en teknik, som varit sällsynt innan dess. Delayed decoding är en sådan.


Det kan översättas med ”försenad dechiffrering” eller ”uppskjuten tolkning”. En författare som sägs ha uppfunnit denna speciella berättarteknik är Joseph Conrad. Tekniken bygger på att jag som läsare enbart får till mig berättarjagets sinnesupplevelser, utan att få dem tolkade för mig av författaren. Ett av de mer berömda exemplen är då kaptenen Marlow, i Conrads roman Mörkrets hjärta från 1899, styr uppför en flod och tvingas navigera förbi en stor stock mitt i strömfåran. Under sin djupa koncentration på både båt och stock uppfattar Marlow plötsligt att det flyger pinnar omkring honom i styrhytten. Jag som läsare är lika ovetande som Marlow om vad för typ av pinnar det handlar om. Och varför flyger de omkring hans huvud?


Det är först då han styrt båten förbi stocken och faran är över som han förstår vad som händer: ”Pilar, vid Gud! Vi är beskjutna!”. Kanske har jag som läsare då redan räknat ut detta, eller så blir jag lika överraskad som Marlow själv av attacken. Detta är ett mycket effektivt berättarknep. Det drar mig som läsare in i berättelsen, då scenen för en stund är lika gåtfull för mig som för berättarjaget. Under en kort tid befinner vi oss båda på floden i samma situation.


Sven Lindqvist skriver i sin essä De flygande pinnarnas gåta (Ordfront 2006) om J. Conrad och delayed decoding. Han undrar om Conrad verkligen var först och försöker att hitta dess ursprung. Böckerna om Sherlock Holmes, varav den första historien skrevs 1887 bygger i princip på samma teknik. Vi får glimtar ur Sherlocks tankevärld men vi förstår inte, ty sir Arthur Conan Doyle är oss inte behjälplig. Jag som läsare hamnar i samma sits som Dr. Watson och vi gör allt vad vi kan för att hänga med. Först då fallet är löst får vi alla svaren.


Men Lindqvist hittar ännu en författare som var före Joseph Conrad: H G Wells. I hans tidiga science fictionroman Tidsmaskinen från 1895 använder han samma teknik av uppskjuten tolkning för att bygga upp stämningen. Huvudpersonen reser långt framåt i tiden och landar i en till synes mycket vacker och harmonisk värld. Som läsare får jag ta del av hans iakttagelser och tankar och långsamt förstår jag, tillsammans med tidsresenären, hur denna mörka framtidsvärld är beskaffad. H G Wells och Joseph Conrad var vänner och läste varandras böcker.


Det är å andra sidan inte så viktigt vem som var först. Kanske var det någon helt annan, någon som Sven Lindqvist aldrig läste. Eller någon som aldrig ens blev publicerad? Vi kan inte veta. Men tekniken är idag välanvänd, inte minst i film och tv-seriernas värld. Vi tar den för givet idag men, som sagt, allting har sitt ursprung, ibland ett komplext ursprung. Och ingenting uppstår i ett vakuum.


Nu tar jag ett kort semesteruppehåll här på bloggen, men är snart tillbaka igen.

Trevlig sommar!