Search

Barnsligheter!



Förra sommaren hade jag med mig fyra plastfigurer i en ask på semestern. Det är figurer som jag skapat små historier kring på Instagram. Det handlar om bröderna Sven och Niklas, Guldtrollet (praktikant) samt deras coach och samordnare Leffe Boy. De arbetar alla fyra på Syrgastubsfabriken. Det är en lek, jag kan inte kalla det något annat. Och jag är noga med att allt jag gör i min ateljé inte får bli arbete. Jag måste behålla leken i allvaret.

Förra sommaren befann vi oss en dag på en sjöstrand. Min fru och vår son trivdes i solen, vilket inte jag gjorde så jag tog en liten promenad. Mina figurer låg i sin ask i fickan. Plötsligt fick jag lust att hitta på en liten historia med dem där på stranden. Jag satte mig ner lite avsides vid en liten tall i strandkanten och placerade ut figurerna i sanden och i vattnet. Precis när jag skulle ta första bilden med mobilen hör jag plötsligt en röst bakom mig. Det är en kvinna som ursäktar sig och säger att hon glömt sina solglasögon där. De hängde i en tallekvist alldeles bredvid mig.


Min första känsla var skam! Herregud så pinsamt! Vad skulle hon tänka? Där halvlåg en vuxen man på stranden och tycktes ta kort på några små färgglada platsfigurer i sanden. Hennes familj stod en bit bort och väntade på henne. Hon kommer att berätta om det här! hann jag tänka, innan jag plötsligt insåg: Jag är ju konstnär! Då får man ju göra sådant här!

Jag återgick lugnt till Sven och Niklas och brydde mig faktiskt inte om vad hon sa till sin familj, om hon ens sa något.


Det är intressant detta med vad vi ”får” göra och inte, och vad som anses som barnsligt och inte. Ju mer man tänker på det handlar det bara om sociala normer och vad vi bestämt. Att hitta på historier med plastfigurer på stranden (utan att ha ett barn bredvid sig som alibi) tror jag skulle anses som mycket barnsligt av de flesta. Att krypa omkring i buskarna i jakt på en liten skalbagge (vilket jag också gör ibland) tror jag också skulle kunna anses som lite barnsligt av vissa.


Att läsa serier ansågs som väldigt barnsligt då jag växte upp, men numera är det inte barnsligt. Att spela TV-spel ansågs som barnsligt på 80-talet, men idag är det inte alls barnsligt att spela mobilspel. Att köpa områdets absolut största skryt-gasolgrill anses inte barnsligt utan moget och helt normalt (nåja). Det anses heller inte barnsligt att engagera sig i en tävling på tv där olika människor sjunger utklädda till djur eller dockor, eller där en grupp människor låtsas vara strandsatta på en ö.

Missförstå mig inte, jag dömer ingen. Alla får göra som de vill och titta på vad de vill. Men bara på det villkoret att jag också får leka med mina platsfigurer. Ibland tänker jag att det kanske är detta som gjort att jag tycker mig ha nära till barndomen och barnet inom mig. Något som är mig till stor hjälp då jag ska gestalta barndom och uppväxt i text och bild.


Jag är konstnär – alltså måste jag leka!