Search

Att ta sina karaktärer i handen



Det är måndag och jag sitter på pendeltåget till Göteborg, slutstation Lindholmen. En gång ett skeppsvarv på Hisingen. De som förr jobbade på varvet bodde också i landshövdingehusen på Lindholmen, har jag hört. Alla kände alla, vågar jag nog gissa. Idag består Lindholmen av ett myller av konferenscenter, universitet, högskolor, kontor, mm. Det är förvandlat, ungefär så som resten av Göteborg har omvandlats från en arbetarstad till det staden är idag – lite oklart till vad.


Jag har en prickig resväska bredvid mig på tåget fullpackad med bilder som jag ska montera upp inför morgondagens slutkonferens i det stora projekt (Vi-projektet) jag för närvarande arbetar i. Jag har för projektet skapat sju olika karaktärer som alla på olika sätt är med och illustrerar svårigheter i att vara ung, att behöva hjälp och vägledning, men också svårigheter och möjligheter i att vara den som försöker hjälpa.


Det har delvis varit som att skriva en bok – varje karaktär har jag fått bygga till en person som känts trovärdig. Imorgon ska de alla bli beskådade av ett hundratal konferensbesökare. Det ska naturligtvis bli roligt, men just nu ser jag mest fram emot att få se mina bilder upphängda tillsammans, som en helhet. Det finns en berättelse om varje karaktär inbakat i bilderna. Jag hoppas att flera av morgondagens besökare kommer att kunna se och läsa deras berättelser imorgon.


Det finns alltid ett stråk av nervositet i att visa upp det man skapat. Det kan så klart ge positiv bekräftelse, men det som överskuggar varje visning är snarare den oundvikliga bedömningen och tvivlet som den föder. Duger det jag gjort? Har jag lyckats få fram det jag ville med bilderna? Är de begripliga? Med dessa känslor och tankar i huvudet ser jag Partille susa förbi utanför tågfönstret, vilket innebär att jag snart är framme i Göteborg.

När tåget stannat vid perrongen på Göteborgs central tar jag mina sju karaktärer i handen och vi kliver av tåget. Vi gör det här tillsammans!


P.S. Idag kan jag meddela att allt gick bra och att jag faktiskt enbart fick positiv respons. Mina bilder mötte oss vart vi än såg i lokalerna, vilket väl är något av varje bildskapares dröm. D.S.