Search

Att återvända




Under de senaste åren har jag insett att jag numera förhåller mig till litteratur och poesi så som jag förhåller mig till musik. Precis som jag kan få en stark lust att lyssna på en viss låt, kan jag idag få en stark lust att läsa en viss dikt, en essä eller ett visst kapitel ur en roman. Det här är för mig en ny sida av läsandet. En sida jag inte riktigt förstått vikten av tidigare.


Jag vill minnas att Olof Lagercrantz i sin bok Konsten att läsa och skriva uppmuntrade läsaren till att lära sig diktverser utantill, för nöjet det ger att bära dem med sig var man än är. Även Sven Lindqvist skrev i sin essä Kalevala om trösten i att utantill kunna några väl valda diatt läsa för sig själv i förtvivlans stund. Och nog har jag haft en och annan favoritdikt genom åren, men jag inser att något ändå har förändrats.


Eventuellt var det Processen av Kafka som fick mig att upptäcka återvändandets lycka. Ganska snart efter det att jag läst den insåg jag att jag ville läsa den igen. Och till skillnad mot en kriminalroman som sällan är någon idé att läsa om, gick det alldeles utmärkt. Jag insåg även att jag redan då skaffat mig favoritkapitel som var extra trevliga att läsa igen. Efter det kunde jag återvända enbart till just dessa kapitel när lusten föll på.


Idag har det blivit till en stor del av min läsning. Bokhögen vid sängen är inte hotfullt hög på grund av att det är böcker som väntar på att läsas. Den är hög för att jag hela tiden återvänder till olika avsnitt i andra böcker än den jag just nu läser. Mitt under läsningen av Selma Lagerlöf måste jag också läsa ett stycke ur en Torgny Lindgren, en Tove Jansson eller för den delen en Kafka.


Vissa dikter har idag fått samma status som bra låtar. På samma sätt som jag ibland måste lyssna på Brev till 10:e våningen av Thåström, måste jag ibland läsa den mystiska dikten Balladen om de tre hängda av Bo Setterlind. Och precis som i låten av Thåström vet jag ju redan vad som ska komma. Jag kan texten, men innehållet kan som bekant vara så mycket mer än så.


Det finns så många olika sätt att läsa på. Jag är inte, och har aldrig varit, någon bokslukare. Jag läser sällan för underhållningens eller för tidsfördrivets skull. Jag vill ha mer än så. Jag hoppar mellan olika böcker, låter mig ledas från den ena till den andre och har därför oftast en tre, fyra böcker i gång samtidigt, om inte fler. Det är egentligen inte konstigare än att följa flera olika tv-serier samtidigt.


När jag får frågan om vad jag läser just nu och om jag har något lästips, har jag oftast svårt att svara. Fyra, fem, sex böcker dyker snabbt upp i huvudet men jag vet inte vilken av dem jag ska välja att säga att jag läser just nu. Och vilken av dem är bra? Mycket sällan handlar det om några kioskvältare. Numera har jag lagt några väl valda böcker på minnet som jag åtminstone kan rekommendera till den som vill ha tips på något bra. Jag har desto lättare att rekommendera en dikt, en essä eller ett kapitel i en roman. Det är dessvärre sällan någon frågar efter det.


Just idag rekommenderar jag, om någon skulle fråga: Balladen om de tre hängda av Bo Setterlind. Inte för att den är uppbygglig, genial eller för att den ”bör” läsas. Sådant värjer jag mig emot. Men diktens gåtfullhet upphör aldrig att fascinera mig. Det är en av alla dessa texter jag återvänder till när andan faller på. Men trots dess enkelhet vet jag fortfarande inte riktigt vad den egentligen handlar om. Och det är troligen det som gör den värd att återvända till.